Nu tänkte jag berätta lite om mitt liv.

Jag föddes och var ensam tills jag blev 2 då min kusin kom till världen då hon och jag alltid umgicks från när vi inte ens kunde gå tills nu ja vi umgås fortfarande ibland.

---

Jag gick på dagis som alla andra småbarn, var inte så attraktiv sådära oattraktiv som man faktiskt är i den dära åldern, jag började förskolan var med några tjejjer i klassen tills ungefär då 5an då jag blev vän med en som heter Erik.

Vi gick från och till skolan och har hållt ihop ända tills jag bytte linje det var ungefär 1 månad sen. Sen dess har vi knappt pratat och eftersom man kanske har mkt och göra och så har vi inte hört ifrån varandra men så kollade jag nyss mailen och där stod det att jag hade fått ett mail ifrån honom.

---

Jag klickade upp det och där stod det att han ber om ursäkt för att han inte har ringt, jag har inte heller ringt. :(

och så stod det att om vi inte börjar pratas vid kommer vi glömma bort hur varandra ser ut och då upptäckte jag faktiskt att han är en så himla bra vän att jag nästan vill tjuta. 

---

Jag skrev tillbaka och sa att vi verkligen borde ses, kanske bara över en pizza eller så men fortfarade att vi börjar ses. jag mår så himla dåligt, att jag kan vara en sån jävla äcklig människa som låter en så bra vän gå till spillo.

---

Det finns faktiskt folk som bryr sig även att dom inte hör avsig men jag har svårt att dom verkligen gör det då jag lider av nått jag själv kommit på, socialkompetens hah det finns säkert någonting som heter så men enligt mig är det när man måste vara med någon hela tiden annars mår man dåligt. och känner sig oälskad inte omtyckt ful och äcklig. Man kanske känner sig att man är för ful för att ens ha kompisar och så. Det är verkligen hemskt!

Men innerst inne finns det alltid någon som tänker och brysig om dig. Men när man är själv kommer det lätt upp sånnahära tankar.

---

Jag vet att jag inte är ful, äcklig och oälskad.

Idag fick jag en kommentar om att jag har väldigt fint ansikte (formen på det eller den dära rätta vinkeln på antisktet haha)

Jag är inte äcklig för jag duschar och ja bor inte på en soptipp och ja (sådära man kännersig när man är ofresh)

Om jag hade varit oälskad hade jag inte haft någon pojkvän eller en sådan snäll mamma och pappa jag faktiskt har och så fina vänner som jag faktiskt har)

Jag försöker hålla modet uppe när jag får sånna tankar. Att imorgon när jag vaknar så är det säkert löst!!! och oftast så är det så.

Sååå till alla som faktiskt läser detta inlägg: Ni är älskade, det finns någon som tänker på er. Det finns någon vid er sida hela tiden även om det inte är just då. Du är fin på ditt eget vis du behöver inte se ut som alla andra vara som alla andra, gå din egen väg, allt kommer lösa sig, även om det inte är dagen efter eller dagen därpå efter det men någon dag kommer det lösa sig med allt. Och då kan du stolt säga att du gick din egen väg och inte i någon annans fotspår.♥

---

Kände att jag behövde skriva av mig lite då jag har suddat många gånger för att jag inte har vågat publicera något liknande inlägg.